Jag minns liven jag inte levde.
De där glimtarna av färg och kontur genom
dimman som var en formande framtid, en gång.
Dundrande, riktad förväntan
som aldrig fick klarna till platser att sakna
och ringa ut.
En snäcka, min hand
vattnet i den kallnat av vind,
speglande stilla
en djup, ständigt djupnande cirkel
av vidunderlig himmel.
Drömmarna andas samma andetag som du.
Det kommer till och med ett ljud från dem.
Tyst, som evigheten.
Men det finns, ljudet. Så tyst att det dånar –
bara hör:
För det finns rum
för alla de här drömmarna
med väckta ögon,
nerver nyktra för kargheten och såren
och ändå
blodet fyllt av svalkande glöd.
En tomhet som fylls till hälften när vi föds in i den
och en tomhet som aldrig kan fyllas.
En tomhet som närs av ens krympande flykt
och en att gång på gång fylla händerna med
och själv näras.
Och tystnaden efter bönen
är kanske det viktigaste av den.
hemlösa dikter 