Under natten hörs tystnadens
ständiga skälvningar
i vindens grova hand genom
nattstilla träd.
Skicka mig till en mellanvarm ort
där allt som finns är öppnad luft,
lugnet i hårdnade händer
och din röst,
blommande
i rummet intill.
Att allt så småningom slutar
i svartvissen tystnad.
Lika väl som jag vet att det är lögn
vet jag
att det är en naturlag.
Vi borde omfamna lika fullt,
lika framtidslöst
som kvällssolen omfamnar
höstträdens sista löv.
Och när all blom
svartnar
finns en kvar:
Jag fäster nattviolernas
nynnande ansikten
som en mjuk punkt framför pannan.
En mörk glöd
och ständig kompass.
Ge mig, att värmas: skuggan
i blomkronans innersta
tomhet.
Hör hur det i ditt blod
som i skogens bäckar
strömmar väntande dagar
fyllda
av sprickande köld
och sommarglöd.
Vattnets små kristaller dör
i ett stilla kärl.
Forsande förbi hinner
de inte skymtas.
Bara i en handfull
som lyfts upp ur ett flöde:
kristallerna vibrerar
av syre
och stjärnglans.
hemlösa dikter 