Den tysta tonen innanför ögonen
när alla tankar har stillnat –
den måste väl vara precis samma
i oss alla
Och de små, klirrande ljuskornen
blåses ut.
De är en lögn mot allt mörker.
– och så sväljs de av tystnaden
som fött deras ljud.
Ljuset bakom mina ögon,
drickande så glupskt
minsta korn av mörker.
Kanske måste vi tappas handlöst
som en hiss ner i sitt schakt
för att glöden i oss ska tändas som
en dov blixt –
det där självlysande i ens botten
som vecklas ut
vid snuddandet av det tätaste mörkret.
Och vem skulle själv få det att hända
Vem skulle välja det
All den orklöshet
som mörkt tar oss i handen
tills vi en gång, lysta
har orkat.
I de svarta tryckdjupen tänds
havsfiskarnas spridda lanternor
till
en stjärnbild.
En söndersprängd kör av stilla små ljus.
Då och då, klangen
av hel körsång.
hemlösa dikter 