Ett varsamt stegat närmande brister ut i beröring –
en ton lyser sig fram genom två kroppar,
luften målas om av en glödande hand.
Det är den första syrenblommande kvällen
av en lång, lång sommar.
Kom och stå vid fönstret med mig,
se ut på dagarna så nära mitt ansikte
att det på rutan bara lämnas avtryck
från en enda andedräkt.
Och samtidigt sipprar det ut
och målar om alla vita moln: allt blod
som inte har nått just oss.
Vissa liv
vet inte ens om
att de inte har fötts än.
Våra sommarminnen bär jag med mig alltid.
Som ett kallt smycke under kläderna
att känna mot varmbultande hud.
En klocka att i svindeln hålla mot örat
och höra jorden ticka.
Ett löfte om en verklighet
verkligare än andra.
Ja. På något sätt –
bland allt världens märgskrapande
finns det ändå rum för alla de här drömmarna.
Vem som än kommer dit först –
vi ses i vildgräset
som inte ens asfalten
har glömt.
hemlösa dikter 